sportslig, adj. -t -a, korrekt, juste; sport-; ett sportsligt uppträdande; ha en s. chans, O-, anger motsatta egenskaper till dem som anges i efterleden; utgör en negativ förstärkning av efterleden; omänsklig; odjur.

torsdag 14 november 2013

Förbundstips


Igår fick länkade jag på min twitter till det här briljanta blogginlägget av Anders Eriksson: Pressmeddelandet som SvFF borde ha skickat ut.

Eftersom jag tycker att det var ett sånt strålande exempel på hur man bäst hanterar en sådan praktblunder och hur SvFF HADE kunnat gå ur den här situationen med både någon heder i behåll samt lite goodwill så vill jag även citera det här.


Svenska Fotbollförbundet ber om ursäkt. Bot och bättring.

Igår på Fotbollsgalan tog vi, Svenska Fotbollförbundet tillfället i akt och tackade Anders Svensson för sin långa och trofasta karriär i landslaget. Vi ville genom detta agerande visa honom tacksamhet för att han med sina 145 matcher i blågult blivit en ikon inom svensk fotboll, en tacksamhet vi verkligen anser att han förtjänar. Det som vi dock tyvärr måste erkänna är att vi gjorde fel och att Anders inte är den enda vi står i tacksamhetsskuld till. Vårt agerande var helt enkelt ogenomtänkt och oprofessionellt då vi helt förbisåg Therese Sjögran som med sina 182 matcher i landslaget givetvis skulle ha fått samma uppvaktning som Anders. 

Vi har här misslyckats kapitalt och även om det inte var ett aktivt och medvetet val att ge en herrspelare en bil och samtidigt inte göra detsamma för en damspelare så skall sådant helt enkelt inte ske. Inte ens omedvetet. Vi har genom denna fadäs insett att vi är en organisation som inte utvecklats i samma tempo som samtiden, och jämställdhetsfrågor är helt tydligt ett område där vi måste förbättra oss. 

Förutom att vi vid ett separat tillfälle kommer försöka minimera den skedda skadan och givetvis uppvakta Therese på samma sätt, kommer vi att arbeta mer aktivt med dessa frågor. Då vi genom vårt agerande visat på vårt tillkortakommande kommer vi att ta extern hjälp för att arbeta med jämställdhet och genusfrågor. Vi behöver denna hjälp av en person med kunskap och utbildning inom dessa frågor för att vi i detta skede inte vill falla i nybörjarfällor av typen “kvinnor kan”. Vi är dessutom medvetna om att arbetet inte skall bygga på kortsiktiga lösningar utan måste vara ett långsiktigt strukturellt arbete för att verkligen göra skillnad i hela organisationen och på sikt förbättra hela fotbollssverige. Vår vision är att fotbollspelare, klubbar och fans skall behandlas lika oavsett kön eller sexuell läggning och vi ber därför återigen om ursäkt för vårt agerande och skall nu se till att göra allt för att det inte upprepas. 

 Innan detta meddelande publiceras har vi kontaktat Therese Sjögran för att dels be om ursäkt men också för att förklara att vår miss inte var medveten utan helt enkelt en frukt av vår okunskap.

 #hejasverige 

Vänligen, Svenska Fotbollförbundet


Jag önskar att alla idrottsföreningar aktivt faktiskt tänkte igenom det här. Om inte annat för att det här med att behandla alla likvärdigt faktiskt är ett superenkelt knep för att helt enkelt slippa hamna i medialt blåsväder. Om man inte beter sig rövigt finns det liksom ingen röv att hänga ut, så att säga.

En intressant del i det hela är förstås också det här att alla specialidrottsförbund (fotbollsförbundet, friidrottsförbundet, och alla andra idrotter) står under Riksidrottsförbundet vilkas riktlinjer måste följas av underförbunden. Det vill säga de MÅSTE inte, måste är ett starkt ord osv, det är mer som en "rekommendation". Som jag tagit upp förut kan man någonstans känna att det finns ett visst problem i metoden om en rekommendation man haft i över 20 år ännu inte gett verkan, och kanske borde man då testa ett nytt arbetssätt...?

Ett annat enkelt sätt att slippa pinsamheter skulle ju helt enkelt kunna vara att skärpa till sig lite från Riksidrottsförbundets sida och göra jämställdhetsplanen till en regel som det finns krav på att följa. På samma sätt som man inte får dopa sig utan att bli utesluten kan jag tycka att det vore helt rimligt att inte få diskriminera någon utan att också bli utesluten. Doping handlar trots allt bara om att manipulera den egna kroppen, diskriminering om att ta ifrån någon människovärde.



Hursomhelst så har ändå Riksidrottsförbundet en liten Q&A-avdelning på sin hemsida på ämnet, där kan man läsa det här svaret på varför inte idrotten är jämställd:

Lite förenklat hänger det samman med två saker. Dels är idrotten en spegelbild av samhället och den ojämställdhet och maktförhållanden mellan kvinnor och män som är där, dels hänger det samman med idrottens historia. Idrottsrörelsen startades av män, för män och präglas fortfarande mycket av manliga normer och maktstrukturer. Det innebär att vi måste jobba dels utifrån samhällsperspektivet, dels utifrån vår egen historia.

Jättebra att de inser att de måste jobba själva med sin egen historia! Tråkigt ändå att till exempel fotbollsförbundet får fortsätta särbehandla damer och herrar både vad gäller tid, uppmärksamhet, ekonomi, prestige osv osv utan att något händer. Jag tror ju personligen att hela damlandslaget gladeligen hade tagit emot den retroaktiva mellanskillnaden i lön (herrar 57000, damer 7000 enligt sveriges radio i fjol) för en svensk fotbollsspelare.

 Men nu får Sjögran en bil från Peugeot. Kanske.

onsdag 13 november 2013

En fråga om allvar

Idag har jag fått veta att Bicycling, som jag tagit upp i inläggen här nedan, faktiskt varit i kontakt med precis lika många tjejer som killar i båda fallen. Det tycker jag såklart är extremt föredömligt och gör mig superglad! Så himla bra med folk som tar ansvar!
Men det för ju in oss på ett helt annat problem, nämligen det att nästan bara killarna har svarat/tackat ja.

Det här är ju en otroligt mycket mer intressant fråga. Det är ju så uppenbart inte en fråga om individuella preferenser utan ett strukturellt problem, sett till att så många tjejer tackat nej oberoende av varandra. Men vad är det som gör att tjejer eller kvinnor tackar nej till att intervjuas och prata om det de gör, som proffs, i sin yrkesroll eller gällande sitt fritidsintresse? Varför är det självklart för en manlig tävlingscyklist att vilja berätta om det, men inte för en kvinnlig? Varför är ett manligt intresse också så självklart av allmänhetens intresse, medan en kvinna känner att det är en privatsak?

Jag har ju tidigare skrivit om problemet med att inte ta tjejers idrottsutövande på allvar, till exempel här: Varför slutar tjejer idrotta, och jag tror ju att vi där är något på spåren även här.

Som idrottande tjej har man sällan fått sin satsning tagen på allvar. En tioårig fotbollsspelande kille får frågan om han ska bli proffs när han blir stor. En tjej i samma situation får höra att det är kul att hon har en hobby, men snart kommer hon bli intresserad av killar istället. Det anses aldrig riktigt rimligt att en ung tjej ska vilja offra allt för sin idrott. Det är på sin höjd ett kul substitut fram till punkten då de sanna kvinnliga begären - män, barn, hus, cupcakes - kommer göra sig påminda.

Den tränande och tävlande tjejen lär sig tidigt att ursäkta sin satsning på det viset. Det är ju något man gillar och så, men det är liksom inget som är på riktigt.

Om någon frågar dig då om du vill ställa dig och berätta om den här lilla låtsashobbyn du har, vad tror du att du svarar?

Är det som får kvinnor som brinner för sitt intresse eller sin profession att tacka nej till att synas och höras kanske samma struktur som låter mannen i ett heterosexuellt förhållande köra bilen, prata med banken och beställa på restaurangen? Är det samma struktur som får Therese Sjögran att, istället för att bli fly förbannad, ursäkta fotbollsförbundet med att det bara "är lite konstigt" att hennes 182 landskamper inte belönas på det sätt som hennes manlige kollegas 146? Är det samma struktur som gör att kvinnor i yrkeslivet i betydligt högre utsträckning än män undervärderar sina prestationer och kvalifikationer (kul läsning på ämnet: Not qualified for your job? Wait, you probably are!)? Kan det vara så att i och med inpräntningen av att ett intresse ändå aldrig kan bli "på riktigt" som tjejer inte tycker det är lika viktigt att marknadsföra sig som en kille med siktet inställt på en karriär?

Jag tror det ligger mycket i det där.

(Jag tror även att många kvinnor överlag har en större tröskel inför hela grejen med att ställa sig på en scen eller i uppmärksamhetens centrum då den kvinnliga kroppen generellt sett är mer utsatt för ett dömande samhälleligt öga än den manliga. Att synas är alltid en fråga om att bli bedömd, och det kan vara oerhört jobbigt om man genom livet skolats i den osäkerhet kring jaget som ett liv i ångest över att inte passa in i den snäva mall som kvinnlighet ofta innebär. Även män har en snäv roll, men rent visuellt är den mer tillåtande. Mer om det någon annan gång).

Titta vem som snackar

Har ni hängt med i det här med amerikanska sportjournalisten Damon Bruce?
Pretty much har känd amerikansk radioprofil i sändning gått loss på temat hur alla dessa jääää-häää-hääävla brudar förstör sporten. Typiskt tjejer. Uppenbarligen är det inte första gången han, eller någon, går loss på det här temat, men nu var det ganska grovt.

Två talande citat:

"Sports has lost its way, and part of the reason is that we've got women giving us directions. For some of you, this is going to come across as ... very misogynistic. I don't care because I'm very right. I'm very, very right.
I'm willing to share my sandbox, as long as you remember: You're in my box. I didn't get into yours. I didn't all of a sudden slip into your world. You came into mine.
There is a serious group of you fellas out there, that have just been so feminized by the sensitive types out there who continue to now interject their ultra-sensitive opinions into the world of sports."

"I enjoy MANY of the women's contributions to the sports wor-Well, that's a lie. I can't even pretend that that's true. There are very few, small handful of women who are any good at this, at all. That's the truth. The amount of women talking in sports, to the amount of women who actually have something to say, is one of the more disproportionate ratios I've ever seen in my frickin' life."

Och på den vägen fortsätter det.

Reaktionerna har såklart inte låtit vänta på sig. Flera amerikanska sportjournalister har kommenterat eländet. Gott så. Intressant nog har inga kvinnliga sportjournalister gjort det. På samma sätt som inga kvinnliga sportjournalister kommenterar sexismen i svensk sportjournalistik.

Varför? En inte helt vild gissning är att det helt enkelt beror på att de knappt finns på redaktionerna, och de som ändå finns tillåts betydligt färre "snedsteg" än sina manliga diton (som exempel: kvinnlig sportjourre från min lokala blaska fick i åratal straffas för att ha skrivit en dålig parentes i en rapport om lokal hockeymatch(!), medan alla snubbar på den nu helmanliga redaktionen gjort åtskilliga blunders och kommit undan med det).

Andelen kvinnor som skriver/producerar/sänder sport är så extremt liten att det sällan eller aldrig är värt för dem (oss!) att riskera sina jobb eller sin karriär eller att få ett rykte om sig att vara "krångliga" genom att ta sig an den uppenbarligen oerhört provocerande vinkeln att den sportjournalistiska världen skulle vara en aning sexistisk i hela sitt väsen, sin struktur, sitt universum.

Nåväl. Ett klassiskt argument är ju att det inte FINNS tjejer som vill skriva om sport. Det finns inga att anställa, det finns inga att fråga, det finns ingen expertis, det finns inget intresse.

Det stämmer som bekant inte (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7).

Är det för att det inte fanns några intressanta tjejer? Eller är det helt enkelt det här gamla vanliga:
That's some old-school, old boys' network bullshit. It reminds us Just Who's In Charge.

tisdag 12 november 2013

Apropå tidigare:

Ge tjejen en bil, eller åtminstone lite mikrofontid

Vi fortsätter väl på det här månatliga. Vet inte om jag hoppas på att någon gång slippa, men så rinner bägaren ständigt över pga denna värld är, ja, denna värld.

Igår på fotbollsgalan var det som väntat en fest. Bland annat detta:


Fotbollsförbundet och Volvo valde också att dela ut en bonusbil till kille som spelat mycket match. Med all rätt har de kritiserats hårt för att helt ha bortsett från att Therese Sjögran spelat betydligt fler (nästan 40 stycken men who's counting... just! fotbollsförbundet gör! om du är snubbe!) landskamper.

När förbundet ställs mot väggen i den frågan resulterar det i detta:

– Det var ett samarbete med en av våra största sponsorer. Vi har tillsammans velat uppmärksamma Anders, då han med säkerhet gjort sin sista VM-kvalmatch. Therese Sjögran är fortfarande aktiv, säger ordförande Karl-Erik Nilsson.

Intressant är ju då faktumet att Anders Svensson också är aktiv, uttagen i Erik Hamréns VM-playoff-trupp mot Portugal och har uttryckt en önska att spela ett eventuellt VM.

Enligt länken ovan sa Svensson själv såhär angående det hela:

– Hon har gjort fler, hon kan ta min. Hon är också värd en bil efter en sin karriär och hon håller fortfarande bra tycker jag.

Jag ser med STOR spänning nu fram emot att Anders Svensson kommer ge bort sin bil. Alternativt att någon biltillverkare med mer sund människosyn än Volvo tar tillfället i akt att kamma hem goodwill-poäng.




På annat ämne har sveriges största cykeltidning livesända intervjuer under helgens stundande cykelmässa, Sweden Bike Expo. Tanken är att ta sig en pratstund med "intressanta människor" inom cykelsverige. Här är uppställningen:

Richard Herrey
Jozo Matovac
Jens Österström
Stockholm Gran Fondo
Gabriella Ekström
Firefighters/Upsala CK
Krister Isaksson
Emma Johansson
Svenska Cykelförbundet
Henrik Van Ingenlandt
Fredrik Ericsson
Alexandra Engen
Jenny Rissveds
Daniel Rytz
Calle Friberg
Michael Lindgren
Jonas Bauer
Jonas Ljungblad
Anders Annerstedt

Lätt räknat 12 män och 4 tjejer (och några ospecifierade arrangörer/föreningar). Det är tydligen o-er-hört svårt att hitta några kvinnliga cyklister som har några intressanta åsikter eller kunskaper om någonting cykelrelaterat i det här landet. Så svårt att man MÅSTE ta in tre gånger så många killar istället. Himla märkligt ändå, med tanke på hur stor cyklingen ändå är även bland damer....


torsdag 3 oktober 2013

Periodisera mera

Såg ni vetenskapens värld i veckan? De behandlade det ägiga ämnet varför kvinnor är mindre än män. Alla tröttingar ba "det är för att de ska va GULLIA och mannen ska kunna JAGA OCH VARA I KRIG!!!"
Nähä, så var det tydligen inte. KANSKE kan det ha varit så att tjejer bara genom tiderna fått mindre mat och omsorg på grund av att kvinnor överlag i historien inte ansetts så mycket värda eller så himla viktiga. Jooo-niiiiii..... Se programmet, det var sevärt.

Efter jag sett det upplyftande programmet läste jag det här blogginlägget av nån kampsportskille som efter det där förmodligen får ligga ca 200% mer på grund av en stigning i härlighet av orimliga mått. Han skriver att tjejer som tränar kan ha mens och att det kan vara värt att ta hänsyn till om man är tränare exempelvis. Skönt att nån fick den poletten att trilla ner såhär år 2013.

I vetenskapens värld tar de upp exemplet att forskarna per automatik utgått ifrån att de fossil som hittats från våra förfäder som varit stora har antagits vara män, och de små skeletten kvinnors, trots att det inte alls behöver ha varit så. Detta gjordes istället i princip enbart på grund av gamla föreställningar om att män "ÄR" större. På samma sätt utgår man ju ifrån att män även "ÄR" starkare och mer atletiska. Eftersom det råkar vara så nu. Kvinnor presterar ju inte alls på samma sätt i form av styrka osv, som jag ju skrivit om förut.

En intressant aspekt i detta, som nu kommer knyta an till det ovan nämnda blogginlägget av kampsportskillen, är ju att all forskning såväl inom medicin som idrott som vad som helst som berör det mesta här i världen precis som vanligt bedrivits av män på män för män. Det är ju sen gammalt att man ogärna forskar på kvinnor eftersom skillnaderna och variationerna i hormonnivåer gör dem till svåra studieobjekt. I de fall man använder kvinnor brukar man titta på kvinnor som befinner sig inom de första två veckorna av sin menscykel eftersom hormonnivåerna då är som mest stabila och mest lika en mans. Således: majoriteten av den forskning vi har att vända oss till när det gäller hur man maxar sin fysiska prestation är inte anpassad för en människa med de hormonella förändringar 50% av befolkningen sitter inne på, och är förmodligen heller inte det mest effektiva för den halvan.

Det här är intressant, därför att den forskning som ändå finns visar att det är stora skillnader på hur kroppen reagerar på olika typer av träning under menscykelns olika faser. Förutom det för många kvinnor smärtsamt uppenbara att det kan vara svårt att träna alls under en eller flera dagar helt enkelt eftersom det gör ont, så är till exempel kvinnors metabolism mycket föränderlig under olika perioder av månaden vilket gör att viss anpassning av bränsletillförsel skulle kunna behöva göras för maximal prestation och återhämtning. På samma sätt påverkas kvinnors vätskebalans, kroppstemperatur (upp till typ en halv grad y'all!) och förmåga att kyla ner kroppen vilket förstås får effekter i form av hur man bör förhålla sig till exempelvis drickande och temperaturreglering innan, under och efter träning och tävling. Precis i slutet av menscykeln är kvinnor dessutom mer skadebenägna än annars även om det finns för lite (VA? RLY?) forskning på ämnet för att kunna förklara säkert varför.

När tog ER tränare hänsyn till detta senast?

Och som om inte det här vore nog, så äter ju många kvinnor p-piller. Dessa reglerar som bekant hormonnivåerna på olika sätt, vilket naturligtvis ger utrymme för att förändra dessa på ett sätt som ökar förmågan att prestera vid ett givet tillfälle. Att inte ens DET får forskningsvärlden att gå bananas av nyfikenhet och oöppnade luckor är verkligen något som går över mitt förstånd, men det grundar sig väl i det klassiska att kvinnlig idrott sällan är "på riktigt" och därmed inte så intressant.

Hur som helst så finns det de kvinnliga idrottare som mixtrat med detta och exempelvis förskjutit sin menscykel så att viktiga race hamnar i en "lämplig" fas av cykeln, och på så vis lyckats prestera bättre. Även om jag generellt är emot all form av hormonellt experimenterande på det viset så finns det onekligen en oöppnad skattkista här i hur man som tjej till exempel bäst anpassar sin träningsplanering för att kunna få ut mesta möjliga ur olika sorters pass, då kroppen under de olika faserna av en månad så uppenbart är mottaglig för olika typer av träning på olika sätt.

Det engelska träningsbegreppet "periodization" får plötsligt en betydligt mer göteborgsk och djupare innebörd.

fredag 2 augusti 2013

Osport fashiontipsar inför OS 2014


Hela vinter-OS är ju en historia för sig, det är ju bra skönt ändå att homosexuella ändå får delta trots allt, om de bara kan låta bli att sprida "homosexuell propaganda" (asså...) osv osv, men det är liksom ändå FÖR MYCKET ATT FATTA? Min arma skalle orkar liksom inte ta in att ett land med lagar som Rysslands tillåts arrangera en tillställning som OS. Det går för mycket emot allt vad idrott innebär för mig. Det är FÖR ogreppbart för dessa blå ögon osv.

Bara som ett exempel:



I alla fall, om man vill klä sig som sitt mindset kan man, medan man försöker vira skallen runt det orimliga, dressa upp i denna Mean Girls-referens till statement-tisha:



Vsg för briljant tips. Går att köpa HÄR i både herr- & dammodell och vinsten skänks till Civil Rights Defenders som är en människorättsorganisation med mångårigt HBTQ-arbete i Ryssland. In & shoppa!

Musselloppet backar!


Efter förra inlägget blev jag kontaktad av tidningen Bohusläningen, vilket resulterade i den här artikeln:

Hälften så stor vinst till kvinnor

Det i sin tur fick lokalbefolkning och sponsorer att uppröras, vilket ledde till detta:

Musselloppet backar efter hård kritik

...och nu får topp-3 i herr- respektive damklass samma prissummor. Härligt!

Skönt att se att det finns utrymme för förändring osv.

Allra gladast blev jag över att se Isabellah Andersson och hennes tränare Lars Anderssons kommentarer till det hela:

"Att prissumman skulle vara högre för herrarna i helgens Mussellopp har väckt ont blod hos såväl löpare som sponsorer i Lysekil. Strömstadmilen är ett annat exempel där prissumman skiljer sig.
– Jag valde att tacka nej till milen i år av den orsaken, säger Isabellah Andersson, svensk rekordhållare i maraton och flerfaldig SM-vinnare
Isabellah har varit med i loppet tidigare och vunnit.
– Vi har blivit mer uppmärksamma på att tjejerna blir diskriminerade i mindre lopp och bestämt oss för bojkott, säger Lars Andersson, Isabellahs tränare.
När det gäller Musselloppet säger han att arrangörerna aldrig kan räkna med att få dit riktigt bra damer om det inte sker en förändring.
– Jag skulle aldrig rekommendera någon att delta."

Jag tror att det är så viktigt att arrangörer/medier/sponsorer/folk/osv får se att det FAKTISKT kan vara så att det inte är låg status/intresse/prissummor/whatever pga att kvinnor inte kan/vill idrotta, utan att det faktiskt kan vara så att det inte finns intresse att delta på grund av just det svala intresset och den diskriminerande synen på damidrott. Att det kanske kan vara värt att börja i andra änden och på så vis locka till dig de aktiva damer som finns. Det är naturligtvis jättebra att ett sådant tungt namn som Isabellah Andersson går ut offentligt med att det är precis så hon jobbar.

onsdag 31 juli 2013

Musselloppet

Ibland får jag höra detta argument från människor som inte håller med mig:

"Men elitidrott är ju inte välgörenhet, det är en marknadsfråga, det finns mer pengar inom herridrotten så det är klart de också ska ha mer pengar/utrymme/uppmärksamhet/etc".

Även om jag naturligtvis inte håller med i det så finns det ju en viss logik där som man ändå kan följa. Hur som helst så borde ju det innebära att inom motionsverksamhet, där syftet ju främst är hälsa och välmående och inte karriär och cash, skulle problemet med skev särbehandling inte finnas?

Ack, så fel man kan ha.

Jag fick ett mail av en läsare som tipsade mig om Musselloppet i Lysekil, enligt dem själva "Sveriges vackraste stadslopp". Man kan ju lägga olika saker i betydelsen av "vackert" naturligtvis, men jag tycker nog inte att det här är bländande:

"Anmälningsavgift:
1-10, 200 kr
11-16, 150 kr
17-24, 100 kr"


"Prissummor:
2000 kronor om banrekord slås, tiderna som ska slås är 31,11 resp. 38,27.
Prispengar till de främsta herrarna; 5000, 3000, 2000, 1000 kronor, förutsatt att tiderna är under 34 minuter.
För damerna gäller 2500, 1500, 500 här är tiden 40 minuter."

Som ni ser är det samma anmälningsavgifter för båda könen, men hälften i prispengar. Läsaren hade kommenterat detta på deras FB-sida och fått följande svar från tävlingsledare Ralph Johansson:

"Vad är rättvist? Lite bakgrund; förra året var det ca 60 herrseniorer och ca 20 damseniorer. Är det då rättvist att ha 4 priser i herrklassen och 3 i damklassen? En av femton får pris i herrklassen, medan en av sju får pris i damklassen. För att få prispengar anser jag att det krävs en viss motprestation. För att ha samma summor i de båda klasserna, anser jag att vi då skulle kräva bättre resultat av damerna. Nu kräver vi endast 40 minuter, men har då också valt en lägre summa. Är det bättre att kräva 38 minuter och höja prispengarna, men att kanske ingen klarar att få några pengar alls? Vi skulle kunna dela ut samma summa i båda klasser och inte ha några krav, men vi ger ju inte ut pengar bara för att det är så himla kul. Den ekonomin har vi inte.
Någon exakt millimeterrättvisa vet jag inte hur den skulle se ut. Det här är det upplägg vi valt att göra, sen är det upp till var och en att tycka om det är rätt eller fel."

Intressanta detaljer här: för att damerna skulle få likvärdiga prissummor måste de alltså enligt tävlingsledningen göra "bättre resultat". Lägsta nivå är nu 40 minuter. Det är alltså ca 1 och en halv minut mer än rådande banrekord för damer. Lägsta nivå för herrar är nu 34 minuter. Det är 3 minuter mer än rådande banrekord. Damerna har alltså REDAN NU hälften så stor marginal för att få halva summan i pris. Rimligt vore väl annars (om man nu vill jobba med tidsgränser...) att damernas lägsta nivå, för exakt lika prissumma som herrarna, skulle vara kring 41.30? Nu får de mindre trots mindre marginaler? Hjälp mig här, men jag har svårt att se logiken?


Trots att tjejerna alltså måste springa fortare för mindre prissumma är det inte nog, tycker Ralph Johansson och Stångenäs AIS, utan för att tjejernas prestation skulle anses lika mycket värd som herrarnas skulle de behöva slå banrekord. Då, eventuellt, skulle det kunna räknas som tillräckligt bra som en kille som är 3 minuter långsammare. Tre minuter är som bekant eoner i löpvärlden.

Roligt ändå att det blir så lätt att dra paralleller till arbetslivet där man ju ofta brukar använda argumentet att kvinnor jobbar gratis efter 15.51 om dagarna.

onsdag 24 juli 2013

Relevant EM-rapportering



Dansen! Skutten! Kyssen!

Fotbollen?
Matchen?
Mästerskapet?

(Samtidigt i herrfotbollens värld: 148 sidor egen Zlatan-bilaga.)

tisdag 23 juli 2013

Hjälp damcyklisterna till Tour de France


I helgen avslutades Tour de France, ett av världens största idrottsarrangemang. För män, that is. Under tre veckor cyklas åtskilliga mil, omsätts miljarder och miljoner människor tittar på. Det är en cirkus.
Tidigare fanns Tour Feminin, som var ett motsvarande lopp för kvinnor, men på grund av bland annat ekonomiska problem, bristande medialt intresse, problem med bansträckning samt, intressant nog, juridiskt ståhej med ASO (som organiserar en mängd stora sporthändelser, däribland då Tour de France) som istället för att vilja bredda sin egen tour med en kvinnlig motsvarighet tjurade över att de tyckte deras varumärke blev snyltat på.

På grund av alla dessa problem gick den kvinnliga touren från att ha följt herrarnas bansträckning till att minskas ner mer och mer tills den till slut bara var fyra dagar lång (originalet är tre veckor) innan den så småningom gick i graven fullständigt.

I år har några av världens främsta kvinnliga cyklister börjat jobba för att de återigen ska få möjligheten att delta i denna världens största cykeltävling, och vill ni hjälpa till kan ni skriva under här:

Allow female professional cycling teams to race the Tour de France

Glädjande nog har över 70,000 underskrifter kommit in på mindre än två veckor.

Mindre glädjande är den här löjliga ickeresponsen från ASO där plötsligt allt som inte är problem har blivit problem:

“We need to work out the right economic model, get the media on board and discuss with public authorities about closing the roads,” Amaury said in a phone interview. “All these parameters need to be planned. It’s not likely to happen next year.”


Trist med denna stockkonservativa ovilja. Hur som helst tycker jag namninsamlingen tar upp en intressant aspekt, bortsett från den principiella, nämligen den här:
"Having a women's pro field at the Tour de France will also create an equal opportunity to debunk the myths of physical "limitations" placed upon female athletes. In the late 1960s people assumed that women couldn't run the marathon. 30 years on we can look back and see how erroneous this was. Hopefully 30 years from now, we will see 2014 as the year that opened people's eyes to true equality in the sport of cycling."

Jag är som vi tidigare diskuterat övertygad om att kvinnliga idrottsprestationer i många fall begränsas av att de helt enkelt ställs in för lägre förväntningar och sedan barnsben inpräntade idéer om att tjejer på något vis inte skulle vara lika kapabla till att vara idrottare. Genom att vidga ramen för vad en kvinnlig idrottare kan och bör göra kommer gränserna för vad som faktiskt presteras garanterat att flyttas de också. Om inte annat är det ensamt ett tillräckligt gott skäl för en dam-Tour.

torsdag 18 juli 2013

Scoreboard for Equality

Det här är bara ett kort tips, men det var ju ett himla fint initiativ!

Det ska tydligen vara Molly Arenberg som lackat, och SOM VI ÄR TACKSAMMA för det. Här har ni Scoreboard for Equality (det finns en Twitter också!).


Om tumblren enligt den själv:

Mission
Scoreboard for Equality monitors sexism in sport media coverage.
Vision
Scoreboard for Equality envisions a sport culture where major media coverage reflects the equal value of male and female athletes. 


Fett, säger jag.
Hon kommer även med pedagogiska exempel, så som att tidningarna rapporterar mer om idrotter under fel säsong - än om kvinnligt idrottande totalt, att de skriver mer om manliga idrottare i artiklar som över huvud taget inte berör deras idrott - än om kvinnligt idrottande totalt, och så vidare in i oändligheten.

Därifrån har jag snott den här bilden på årets Wimbledonvinnare som förkovrar sig lite i artiklar om sig själv och sin egen seger:


Som tur är slipper kvinnor som idrottar bekymra sig om sådana tidstjuvar till aktiviteter och kan träna istället. Man vet ju hur lång tid det tar att läsa bara EN morgontidning. Puh.

torsdag 11 juli 2013

Herrar, damer & bollar

Ni tänker kanske att det åtminstone är bättre i Sverige, att här må visserligen inte intresset för damidrott vara lika stort som för herridrott men folk kallas åtminstone inte för fula lesbiska horor när de enda de gör är att utöva sin idrott? Tänk igen:


Kul ändå att killarna engagerar sig i damfotbollen?

Och apropå damfotboll, igår publicerades den här krönikan i Dalademokraten - "Låt Pia Sundhage leda herrlandslaget", i vilken Ivar Andersen tycker att det är dags för henne att få steppa upp nu.

Jag tror att Andersens tanke egentligen är god här, citat som "Om herridrotten inte vill finna sig i att leva i ett århundrade där kompetens värderas högre än biologiskt kön får väl de ansvariga helt enkelt släpa dit den." tyder på en vilja att visa att han värderar en kvinnlig tränares kompetens lika högt som en manlig, men problemet är att hela grundtanken för krönikan i sig är en dubbelmoral. 

Om kompetens värderades högre än biologiskt kön skulle det nämligen inte finnas några som helst skäl för Sundhage att vilja gå över till herrlandslaget, eftersom damfotbollen skulle vara lika prestigefull. Nu är grundantagandet att damfotbollen är något som står under herrfotbollen. Det är något som kan vara kul och bra, men naturligtvis är det herrlandslaget som är toppen av karriären. Det är den "riktiga" eliten, det "riktiga" landslaget. 

Andersen skriver:
"Jag och några likasinnade hade diskuterat en läktaraktion. Vi tänkte oss att vi skulle köpa biljetter på en välexponerad sektion och där veckla ut en banderoll. Det skulle stå någonting i stil med: ”Pia, vi respekterar din önskan att leda damerna till guldet, men därefter kräver vi att du gör samma sak med herrarna.”"

Även här, förmodligen en god tanke. Särskilt om man läser vidare och ser att han velat underteckna banderollen med "feministiska fotbollsfans", men: vi respekterar din önskan att ägna dig åt damfotboll, men kräver att du byter till herrfotboll, underförstått "riktig" fotboll. Slösa inte bort din talang på något så oviktigt som damfotboll, killarna finns här och kan tänka sig att ta emot dig.

Oerhört tröttsamt att gemene man (& kvinna) antas utgå ifrån perspektivet att det bästa som finns är manlig sfär.

onsdag 10 juli 2013

Sportkossor

Här är en bild från 1977, där skotska fans går nutz på Wembley:



Det kände man ju för att göra själv i år också när 28-åriga Marion Bartoli vann Wimbledon, hurra! Här är en bild från det:


Rätt jävla ÄG att kamma hem den titeln. Men eftersom alla vet att det inte spelar så stor roll om man är bra eller inte om man är tjej, om man inte anses fuckable, så mottogs det naturligtvis såhär:



Jaha, men det där var ju bara några få kommentarer, tänker ni. Åhåhåhåhåånej, säger jag, gå in och bilda er lite på den här länken, varsågoda.


Som om inte detta var nog i Wimbledonskandaler, hos herrarna vann en skotte. Woho, hemmaseger, osv osv! Nationen har jublat och festat som om det vore '99. Hemmasegerrrr! Äntligeennnn! För första gången på 77 år!
Även här i sverige jublar medier man tycker borde vara skapligt pålästa, som SVT, SR, SvD, Metro och Expressen, över denna MILSTOLPE.

Allt fint, kul när folk är glada, FÖRUTOM ATT det under de 77 åren varit inte mindre än 4 hemmasegrar, på damsidan. Men den här bilden förklarar det väl ganska bra:


Inom idrotten är kvinnor som bekant inte människor och därför räknas såklart inte de hemmasegrar som inte sker på herrsidan. Det är väl därför det är fullt rimligt att det här är svaret på frågan om man ska följa fotbolls-EM:



(För perspektiv kan vi minnas den rikstäckande gråtfest som uppstod när män en enda gång jämfördes med djur här hemma....)

måndag 1 juli 2013

Om omänskliga prestationer

Låt oss nu spinna vidare på tidigare inlägg, angående det här att kvinnors idrottsprestationer värderas lägre än de manliga motsvarigheterna. När jag pratade om jämställdhetsproblemen inom cykelsporten på Göteborgs Cykelfestival tidigare i våras fick jag bland annat en intressant fråga från publiken som handlade om ifall jag trodde att värdet hängde ihop med att mäns prestationer var mer övermänskliga och "hårdare" än tjejernas. De cyklade fortare osv.

Man kan ju tänka sig att det faktiskt finns ett samband där. Rent fysiologiskt är män i större utsträckning mer kapabla till att vara "världens bästa" på någonting. De orkar lyfta mest, inte bara i sin tävling, åldersgrupp eller tävlingsklass, utan mest av ALLA i hela världen. De kan springa snabbast av ALLA MÄNNISKOR i hela världen. Och så vidare. En kvinnlig idrottare kan ju i de flesta idrotter aldrig konkurrera ut alla män och därmed blir deras prestationer bara bra med tillägget "för en tjej".

För att vi ska bli riktigt imponerade av någonting krävs det ju att det ska kännas lite ouppnåeligt, och för de flesta män är damidrottarnas prestationer inte ouppnåeliga på det sätt som manliga elitidrottares är. En medelmåttig manlig sprinter kan hålla jämna steg med den absoluta dameliten, och därför anses dameliten också bara medelmåttig. Därför ser vi inte heller den här likvärdiga idoliseringen av kvinnliga idrottare. De är inga gladiatorer. Inga hjältar. Inga maskiner. Inga monster. Inga gudar.


Jag läste en intressant artikel för någon månad sen på temat idrottens utveckling. Författaren hävdade att eftersom idrott ursprungligen och under så lång tid varit något av och för män har den traditionellt formats till att premiera egenskaper där män tenderar att prestera bäst, tex snabbhet, styrka, kraft osv. Artikeln utvecklar sedan en tanke om att det eventuellt kan vara så att det i och med damernas inträde på idrottsarenorna (vilket trots allt är en rätt ny grej) framöver kommer ske en utveckling hos idrotten till att i större utsträckning än tidigare värdera egenskaper i vilka kvinnliga idrottare har fördelar, som tex flexibilitet, koordination, teknik etc.

Naturligtvis är det svårt att säga nu hur det kommer se ut i framtiden, men jag tycker inte att det är en helt orimlig tanke. Om man bortser från rena kraftsporter (styrkelyft?) och vissa friidrottsgrenar är det få idrotter som mäter absoluta värden och som därmed borde kunna utvecklas i annan riktning.

tisdag 25 juni 2013

Varför slutar tjejer idrotta?

Läste den här artikeln på Sydsvenskans webb idag: Varför slutar tjejer idrotta?
(Relaterad artikel HÄR)

Intressant text, på många sätt tycker jag den kopplar till mitt inlägg här nedan.
Tex detta:
"Följden av skyddandet och omhändertagandet var att flickor förblev flickor som spelar fotboll och inte utvecklades till att bli fotbollsspelare."

Som jag tog upp tidigare finns det en så tydlig krock mellan de två sakerna att vara "kvinna" och att vara "idrottare", där "kvinna" är det som vår kultur anser eftersträvansvärt. Således uppmuntras inte unga tjejer att omfamna den idrottsliga identiteten på samma sätt som en kille vilket naturligtvis leder till andra idrottsliga resultat. Det är välkänt att elitidrott på hög nivå kräver en 100%-ig insats och med det kommer att se sig själv som en idrottare i första hand. Något som flickor alltså inte ges samma förutsättningar att göra redan från tidig ålder, varken från föräldrar eller ledare.

Jag ska nu göra ett wild shot här, men om vi bortser från att det i kraftgrenar osv naturligtvis finns fysiska förutsättningar som begränsar kvinnor till att inte hoppa lika högt/kasta lika långt/osv så tror jag att det här problemet med att behöva balansera och jonglera två motstridiga identiteter på samma gång är en stor bidragande faktor till att kvinnor ofta presterar "sämre" än sina manliga kollegor. Det säger sig självt att du gör ett sämre jobb som dubbelarbetande.


En annan intressant del ur artikeln tycker jag är detta:
 "Och om engagemanget är lågt bland vuxna för idrottande flickors aktiviteter och om förväntan är låg kring flickornas idrottande kan det leda till ett ljummet intresse att se på, sponsra och engagera sig när några av dem, trots allt, presterar på en nivå som ingen, eller mycket få, trodde var möjlig?"

 Det är en så oerhört sorglig tanke, men visst är det så. En kvinnlig världsstjärna tjänar sämre, får mindre uppmärksamhet och mindre status än en manlig - helt enkelt på grund av att intresset är mindre. Det är ju till och med så långt gånget att en nationell idrottare på herrsidan i allmänhet har det bättre ställt på alla dessa fronter än en internationell på damsidan, trots alltså betydligt bättre resultat från damidrottaren i fråga.

Jag har en teori om det här också, återkommer om den i nästa inlägg!

onsdag 5 juni 2013

Osportsligt på Göteborgs Cykelfestival

I helgen kommer jag till Göteborgs Cykelfestival för att prata om (surprise!) jämställdhet och cykelsport. Såhär ser det ut i festivalbloggen:


Jag tycker det ska bli jätteroligt. Kom och diskutera!
Det är förstås lite nischat för just cykelsporten, men de flesta frågor är ju applicerbara på det mesta. En ojämställdhet är en ojämställdhet är en ojämställdhet, osv.

torsdag 23 maj 2013

Välkomna tillbaka (och om idrottande som feministisk handling)

Hej, det var ett tag sen, men läget är ju detsamma. Ska vi ta upp det här igen? Vad vill ni läsa om? Tipsa mig! Diskutera med mig!

Jag har medan vi varit borta från varandra tex intervjuats på de här ämnena av bland annat Eurosport, Fria Tidningen och Radio P4. Förutom att jag såklart fortsatt blogga på Bicycling, tex om snedfördelningen i svenska landsvägscupen (del ett, del två), att tafsa på podiumflickor (del ett, del två), skönhetstävling i idrottstävling, tjejklassikern och villkoren för damproffs.

Jag publicerade också för en tid sedan den här texten som följer om hur allt idrottande är en av de mest tydliga feministiska handlingarna. Jag lägger den här också för jag tror ni kan vara intresserade, och jag vill gärna att ni läser och diskuterar med mig om, för jag vill som vanligt ha input!

Välkomna tillbaka!

------------------------------------------------------------

Ofrivillig genderbender


Redan Simone de Beauvoir (& de gamla grekerna!!!!) konstaterade att idrottande kan ge en känsla av kompetens och ägande av både sig själv och världen generellt på ett sätt som en ickeaktiv inte har. Hon menade att förmågan till revolt även utanför de sportsliga arenorna därmed var kopplad till den fysiska kapaciteten.

Spännande tanke, eller hur? Häng med mig i det här nu.

Om man ser på hur samhället generellt uppfostrar pojkar och män, så är de flesta överens om att normen ser ut på ett sådant sätt att idrott belönar och uppmuntrar det förväntade och uppskattade beteendet. Att vara/bli "man" innebär bland annat att vara en ledare, att vara den aktive parten i sammanhang, att vara fysiskt kapabel, att tävla och vinna, att anskaffa hårdhet, styrka etc. Idrottande blir således för många pojkar ett naturligt led i utvecklingen.

Om man däremot ser till den roll flickor skolas in i så är det som bekant en betydligt mer passiv sådan. I grova ordalag kan man göra jämförelsen att där manlighet i vår kultur är tätt förknippat med styrka, så är kvinnlighet inte bara förknippat med avsaknad av styrka, utan tvärtom till och med inlärd svaghet. Det är alltså inte bara så enkelt att det är avsaknad av en inlärning av makt, kontroll, styrka, utan faktiskt en aktiv inskolning i passivitet, svaghet, underlägsenhet, uppoffring.

Givetvis krockar detta för kvinnliga idrottare. I teorin kan man säga att man kan välja att lyckas som idrottare eller att lyckas som "kvinna", då de egenskaper som ger duktiga idrottare inte är förenliga med de som premieras som En Riktig Kvinna. Ett dilemma.

(Om ni tror att jag överdriver här, så är det enkelt att se att det jag påstår stämmer genom att ta en snabb titt på hur utbredd sexualiseringen av kvinnliga idrottare är i förhållande till den av manliga. Kvinnliga idrottare måste i betydligt större utsträckning "kompensera" för sitt icke-könsnormativa idrottande genom att på olika sätt visa att de är extremt heterosexuella, fysiskt tillgängliga, attraktiva, lättsamma tjejer som egentligen mest vill "ha kul". Dvs kvinnor i kvadrat. Mer om det en annan gång.)

I kvinnorollen innebär det bland annat att frånsäga sig rätten till sin egen kropp. Man kan tycka att det är ett uttjatat ämne, det här med objektifieringen av kvinnokroppen, men det är inte desto mindre sant eller närvarande (tips). Flickor skolas tidigt in i strukturer där deras kroppar primärt finns till för andra, något som lärs in både genom vad som ges positiv respons (att vara snygg, att vara smal, etc) och vad som hotas med (våldtäkt, sexuella trakasserier osv).

Idrottande däremot är att använda sin kropp på ett sätt som enbart är till nytta för ens egen skull, det är omöjligt att inte vara ett subjekt som aktiv idrottare. Det är omöjligt att prestera utan att äga sin egen kropp. Ingen tävlar för att vara snygg medan de gör det. Ingen rusar mjölksyreyrslig mot mållinjen i ett hundrameterslopp och funderar på en eventuell bröstförstoring. Ingen gör det avgörande målet i en fotbollsmatch och undrar om magen såg platt ut under tiden. När Marianne Vos tog OS-guld funderade hon knappast över huruvida hon hade ansetts hetare om hon gjort lite blonda slingor.

Jag är givetvis medveten om att man inte nödvändigtvis behöver se sig som feminist enbart på grund av att man är tjej och idrottar, det finns massor av exempel på damidrottare som uttrycker åsikter med rakt motsatt innehåll, men det går ändå inte att komma ifrån att man genom att idrotta bryter sig ur den könsroll man som kvinna fostras in i och istället tar sig in på klassiskt manliga domäner där egenskaper som kraftfullhet, aggressivitet och tävlingsinstinkt belönas mer än omhändertagande och tillgänglighet for your pleasure.

Idrottande är en av de mest egoistiska handlingar man kan utföra med sin egen kropp, och därför genomför alla kvinnliga idrottare varje gång de utövar sin sport en av de största och mest tydliga feministiska aktionerna av alla, vare sig de är medvetna om det eller inte.

En fantastiskt intressant och upplyftande tanke, om ni frågar mig.