sportslig, adj. -t -a, korrekt, juste; sport-; ett sportsligt uppträdande; ha en s. chans, O-, anger motsatta egenskaper till dem som anges i efterleden; utgör en negativ förstärkning av efterleden; omänsklig; odjur.

måndag 31 mars 2014

Om du var min cykel

Hur går det för sporten undrar ni? Ja, förutom att den dras med en massa mansproblem som våld etc så går det väl..... inget vidare ändå nej.

Cykelsporten slog till exempel alla sina egna rekord genom att härom veckan använda sig av följande affisch för lite cykeltävling:



Jaa.....

Jag vet inte ens var man börjar? Det är alltså fyra tjejer varav tre bildar en cykel, och den fjärde ska vara en cyklist. Det är inte tal om att bara objektifiera eller sexualisera kvinnokroppen här på nåt standardsätt, vilket vi ju annars är vana vid inom cykelsporten, utan om att låta kvinnokroppen rent bokstavligt bli till ett objekt, dvs cykeln. Som om det inte vore nog i sig är de tre cykeldelarna dessutom iklädda någon form av tvångströjor(!!?!) som verkligen understryker deras passivitet och definition av icke-subjekt. En tvångströjas hela syfte är ju att bäraren inte ska kunna röra sig eller agera.
Samtidigt som de knäböjer i tvångströja har de ett hopkrupet kroppsspråk och vänder bort ögonen och ansiktet från betraktaren, det vill säga exakt ALLA detaljer som används för att avpersonifiera någon. Det är så mycket checkande av objektifieringsboxar här att jag blir helt MATT, jag vet knappt ens hur jag ska förhålla mig.

Om man skulle bli orolig över att den fjärde tjejen i bilden som då föreställer cyklisten skulle kunna tänkas bli för aktiv och därmed för mycket av ett eget subjekt eller en egen person som kanske skulle göra något för sin egen skull, tex vara ute och cykla för att det är kul eller givande, så har man safe:at upp den biten genom att inte låta henne ha några kläder alls på sig utan istället få vara naken och kroppsmålad. Ska man inte vara passiv och bunden ska man åtminstone vara naken!

Jag. Vet. Inte. Ens.

Herregud????

(Ironiskt nog vann Peter "rövklämmarn" Sagan loppet vilket ju nästan är för lämpligt för att vara sant......)


tisdag 11 mars 2014

Nu reder vi ut den här gamla offerkoftan

Jag hade en diskussion i en tråd i ett forum (varför gör man ens så mot sig själv? så destruktivt att med en dåres envishet argumentera med internettroll...) för ett tag sen om det här med them sportz & them feminismz, detta eviga ämne. Eftersom världen är rätt oföränderlig i det korta perspektivet så möttes jag såklart rätt snabbt och för hundrade gången av denna klassiker:

"Men sluta göra dig till ett offer, gör något aktivt (ehehe min anm.) själv istället som är annorlunda då!"

Det sista påståendet där har vi ju rett ut tidigare här, men jag känner att vi faktiskt också måste reda ut hela det här med att "göra sig till ett offer" lite, för det verkar vara det mest svårbegripliga konceptet någonsin att döma av hur ofta det felanvänds och hur folk tankevurpar kring det som om hela livet vore slapstick.

Alltså: tesen de som ofta kommer med det där påståendet driver är ju att man genom att påtala ett upplevt problem därmed på något sätt också skapar problemet, och i det gör sig till ett offer för det. Enligt det tankesättet FINNS alltså inte problemet innan det påtalas, eftersom den som påtalar det själv GÖR SIG till ett "offer" för samma problem vilket per automatik säger att denne inte är ett offer innan dess.

Om det varit så livet fungerat hade deras tankesätt såklart varit fullt rimligt och relevant, men nu är det ju dessvärre inte riktigt så världen ser ut. Det är synd, för tänk var göttigt om man bara slapp alla problem genom att helt enkelt ignorera dem? Toppen!

Men, problem och orättvisor har tyvärr den osympatiska ovanan att skita fullständigt i huruvida någon påtalar deras existens eller inte. Det är ju i förlängningen någon sorts svans till den gamla filosofi A-frågan: "om ett träd faller i skogen och ingen är där för att se det, har det då hänt?" och svaret är naturligtvis ja - trädet faller, nynazisterna är lika hatiska oavsett om vi diskuterar deras hat eller inte, folk diskrimineras oavsett om vi skriver om det eller inte, problem finns även när ingen säger något om dem.

Snarare är det ju så att så länge problem eller missförhållanden INTE påtalas så kan dessa gro i godan ro, antingen genom okunskap, illvilja eller bara av gammal hävd och annat fokus. Och så länge ingen riktar ljuset mot problemen så får de utrymme att få ordentligt fäste. Problem är som vampyrer på det viset, släpar man ut dem i dagsljuset är det betydligt lättare att brotta ner dem. Alltså: lyckas man uppmärksamma ett missförhållande är oddsen betydligt bättre för att få till en förändring och då kommer den missgynnade att - tadaa - sluta vara ett offer för detsamma! Inte tvärtom! Att påtala problem gör inte att man gör sig till ett offer utan tvärtom att man SLUTAR vara just ett offer för de olika omständigheterna!

Det enda och allra säkraste sättet att "göra sig till ett offer" är alltså att hålla käft. Och det allra säkraste sättet att göra raka motsatsen och sluta göra sig till ett offer är att våga säga ifrån och peka på de situationer som är problematiska.

Det borde alla lovers av offerkofte-argumentet tänka på nästa gång de försöker tysta ner någon.

lördag 8 mars 2014

to all my bad bitches, I can see your halo

Lugn bara, det kommer inlägg här. Tyvärr finns det bara 24h per dygn men jag har de senaste veckorna istället varit lite flitig på MIN ANDRA BLOGG där jag nog tror att det också finns inlägg av intresse för smarta människor som ni. Gå in och kolla vettja.

Men eftersom det är 8:e mars idag så tyckte jag det ändå var läge att posta det här briljanta svaret från Pia Sundhage:



Samt såklart denna gurlpowwah-dänga:




Hörs snart!